avojetziglasba

Och så var vi där igen. Börser störtdyker och paniken sprider sig som dagisvirus.

Ett ofrånkomligt öde med tanke på det innästlade nät som världsekonomin utgör idag. Inget är mer ömtåligt eller mindre absolut, och ingen går fri från skuld när spelet kraschar.

Men låt oss ändå finna en syndabock i detta elände.

Subprimelån är ett vedertaget begrepp i dagens massmedia. Det syftar på den lånemarknad i USA som vände sig till mindre eller icke kreditvärdiga gäldenärer. Det var ett statligt påbud (alla amerikaner skulle ha rätt till bostad, oavsett ekonomiska förutsättningar) men bankinstituten såg inte desto mindre chans att öka sina vinster.

Pengar lånades alltså frikostigt ut till alle man utan visshet om återbetalningsförmåga, istället satte man tilltron på de stigande bostadspriserna. För att sprida riskerna packade man om dem till obligationer och bjöd ut dem till högstbjudande på världsmarknaden. Många tyckte sig kunna tjäna storkovan och folk konsumerade för allt vad de var värda med sina lånade pengar. Allt verkade med andra ord frid och fröjd. Men som alltid i högkonjunkturer vet de flesta att smällen väntar runt hörnet. Ändå låter man girigheten få ta kommando.

Förpackandet blev mer invecklat och komplicerat ju mer tiden gick och till slut var de så inhöljda i dunkel att det var svårt att räkna ut de egentliga riskerna. De tidigare blomstrande bostadspriserna sjönk i takt med att allt fler låntagare fick svårt att betala igen sina skulder. Krisen bättrades på ytterligare genom att oförtjänt bonus delades ut till högt uppsatta banktjänstemän och en av världens största investmentbanker gick i konkurs med regeringens goda minne.

Här i Sverige har vi känt av bränningarna men den största vågen rullade inte så oväntat in över USA, och även mindre länder som Island. Länder där klyftan mellan rik och fattig och tilltron till den fria marknaden är stor.

Rothstein passar på att trycka in en del ovidkomligheter (jag vet att det ordet inte finns med i svenska akademins ordlista) i diskussionen. Sveriges skydd mot svallvågorna har snarare varit regeringens bankgarantier än vår höga skolstandard. Vi drog nämligen lärdom av finanskrisen i början av nittiotalet och skärpte regleringarna hos bankerna. Något som stater runt om i världen börjar anamma. (Självfallet först nu när krisen är ett faktum.)

Det må ligga sanning i att vissa amerikaner skulle må bättre av ett skyddsnät i likhet med de nordiska, men för att det ska fungera krävs det ett homogent folk som känner ansvar och samhörighet med varandra, vilket nog är den sista beskrivningen som passar in på amerikanerna. Paradoxalt nog var det ju också just regeringens försök till styrande hand som fick systemet att kollapsa.

Det dyker alltid upp mer eller mindre intelligenta förklaringmodeller i efterhand, som ibland inte tillför något konstruktivt värde för framtiden. Jag känner ingen oro över att ta klivet ut i vuxenvärlden trots rådande arbetslöshet. Däremot känner jag en viss oro när lika mycket pengar används för att upprätthålla ett fånigt system, som skulle kunna mätta hela jordens befolkning.

Okej, mötet är över och det är många som fnyser och förbannar. Vi har gjort det ganska länge nu, det är kanske på tiden att vi gör något annat. Egentligen behöver det inte vara så svårt. Vi kanske bara borde sluta satsa så satans högt hela tiden.

För några veckor sedan satt jag i ett litet rum med resten av världen. Det var knastriga hörlurar och franska här och spanska där, lite japanska och väldigt mycket brytande engelska. Men framförallt var det engagemang.

I jorden finns ett fantastiskt ekosystem som de senaste femtio åren tillbaka håller på att förstöras. De industriella jordbruken är en av de största bovarna. Deras överproduktion, användning av kemiskt gödsel och fossila bränslen, land och skogsförödelse och onödiga transporter världen över ger oundvikliga konsekvenser. Det syns tydligt idag vem som får betala det riktiga priset, och inte är det konsumenterna.

I det lilla rummet fanns det människor med lösningar. Istället för att sitta på sina bakar och fnysa så försökte dem gör något åt problemet. Deras hjältar är de småskaliga bönderna.
Det pratades om att avgränsa producering för det lokala och att använda sig av ekologiska system som tar hand om växthusgaserna istället för att släppa iväg dem. Om att faktiskt byta recept med varandra istället för att köra kakor tvärs över atlanten.

Det är egentligen inget nytt, inget revolutionerande och ändå är det en lösning. Är det inte fantastiskt? I sydsvenskan pratade man idag om att man måste acceptera genmodifiering av växter för att kunna mätta den växande befolkningen. Men det är ju inte brist på mat som är problemet, utan vem som har makten över maten. De industriella jordbruken kör idag över de lokala bönderna med sina gigantiska maskiner.

För att uttrycka det mer konkret, så ville man uppnå en förändring i dagens jordbruk. Det är en dynamisk process men i slutändan vill man ha avvecklat all stor och industriell verksamhet. Istället ska man satsa på de mindre bondgårdarna som ska få föda den lokala befolkningen. Genmodifiering ska förbjudas och endast miljövänliga energikällor tillåtas, såsom sol och vindkraftverk.

Det kan låta orimligt med tanke på att urbaniseringen som sker idag är lika svår att få stopp på som en växande tonårspojke. Och ja, det innebär tråkigheter som att vi här i Sverige inte kan äta oliver året om eftersom vi inte lever i sådant klimat. Men nog har vi substitut och vem vet, man lyckades ju odla saffran på Gotland nu senast.

Det handlar om att ge det en chans. Att visa att man är villig till förändring. Jag tänkte börja med att odla min egen paprika i köksfönstret. Kan hända jag måste vänta till snoret tinar i näsan på en, men tillvidare kan jag bojkotta det när jag handlar i affären.