avojetziglasba

Och så var vi där igen. Börser störtdyker och paniken sprider sig som dagisvirus.

Ett ofrånkomligt öde med tanke på det innästlade nät som världsekonomin utgör idag. Inget är mer ömtåligt eller mindre absolut, och ingen går fri från skuld när spelet kraschar.

Men låt oss ändå finna en syndabock i detta elände.

Subprimelån är ett vedertaget begrepp i dagens massmedia. Det syftar på den lånemarknad i USA som vände sig till mindre eller icke kreditvärdiga gäldenärer. Det var ett statligt påbud (alla amerikaner skulle ha rätt till bostad, oavsett ekonomiska förutsättningar) men bankinstituten såg inte desto mindre chans att öka sina vinster.

Pengar lånades alltså frikostigt ut till alle man utan visshet om återbetalningsförmåga, istället satte man tilltron på de stigande bostadspriserna. För att sprida riskerna packade man om dem till obligationer och bjöd ut dem till högstbjudande på världsmarknaden. Många tyckte sig kunna tjäna storkovan och folk konsumerade för allt vad de var värda med sina lånade pengar. Allt verkade med andra ord frid och fröjd. Men som alltid i högkonjunkturer vet de flesta att smällen väntar runt hörnet. Ändå låter man girigheten få ta kommando.

Förpackandet blev mer invecklat och komplicerat ju mer tiden gick och till slut var de så inhöljda i dunkel att det var svårt att räkna ut de egentliga riskerna. De tidigare blomstrande bostadspriserna sjönk i takt med att allt fler låntagare fick svårt att betala igen sina skulder. Krisen bättrades på ytterligare genom att oförtjänt bonus delades ut till högt uppsatta banktjänstemän och en av världens största investmentbanker gick i konkurs med regeringens goda minne.

Här i Sverige har vi känt av bränningarna men den största vågen rullade inte så oväntat in över USA, och även mindre länder som Island. Länder där klyftan mellan rik och fattig och tilltron till den fria marknaden är stor.

Rothstein passar på att trycka in en del ovidkomligheter (jag vet att det ordet inte finns med i svenska akademins ordlista) i diskussionen. Sveriges skydd mot svallvågorna har snarare varit regeringens bankgarantier än vår höga skolstandard. Vi drog nämligen lärdom av finanskrisen i början av nittiotalet och skärpte regleringarna hos bankerna. Något som stater runt om i världen börjar anamma. (Självfallet först nu när krisen är ett faktum.)

Det må ligga sanning i att vissa amerikaner skulle må bättre av ett skyddsnät i likhet med de nordiska, men för att det ska fungera krävs det ett homogent folk som känner ansvar och samhörighet med varandra, vilket nog är den sista beskrivningen som passar in på amerikanerna. Paradoxalt nog var det ju också just regeringens försök till styrande hand som fick systemet att kollapsa.

Det dyker alltid upp mer eller mindre intelligenta förklaringmodeller i efterhand, som ibland inte tillför något konstruktivt värde för framtiden. Jag känner ingen oro över att ta klivet ut i vuxenvärlden trots rådande arbetslöshet. Däremot känner jag en viss oro när lika mycket pengar används för att upprätthålla ett fånigt system, som skulle kunna mätta hela jordens befolkning.