avojetziglasba

Som jag tidigare nämnt finns det grunder för tvivel på att ett gemensamt avtal för världens alla länder skulle bli utgången för mötet i Köpenhamn. Dilemmat ligger främst i klyftan mellan i- och u-länder. Det är svårt att komma överrens om på vems axlar den största delen av ansvaret bör ligga. De som konstruerade problemet, eller de som utvidgar det?

Sällan är man villig att utföra något som inte (ens på sikt) gynnar en själv. Intressena i ett avtal mynnar ut i vad man får i gengäld. Att svaret är ett friskt jordklot spelar kanske ingen roll om det bara är jag som får kämpa.

Ytterligare problematik frodas i de olika villkor som ett avtal måste innefatta. Världens länder ser olika ut och har olika förutsättningar. Aspekter som ekonomi och utveckling måste man ta hänsyn till när man tecknar avtalets författning. Hur pass stor roll dessa aspekter spelar är man ännu inte eniga om. Gamla dispyter länder emellan, som imperialismens och den tidiga industrialiseringens skilda konsekvenser, stör även samarbetet.

Avsaknaden av tillit och den spökande misstron för varandra är den allra största käppen i hjulet. Hur ska vi lyckas skapa förtroende för varandra?

Bla bla bla bla bla… Det kan lätt kännas som uppdrag: omöjligt! Varför försöker vi ens? Vi klarade inte av att uppfylla det förra avtalet, varför skulle vi klara av det nu?

Kanske måste vi enas om mer realistiska mål? Försöka med en bit i taget. Det går inte att rädda världen på en vecka. Kanske måste det finnas ett bättre inrättat sanktionssystem, som ser till att kraven efterföljs? Bryter man löften måste det få tuffare konsekvenser.

Kanske måste informationen spridas ännu mer till den konsumerande människan? Inte upplysning om att jorden håller på att gå under, utan att jorden håller på att gå under. Samtidigt som man delar med sig av kreativa lösningar för den enskilda individen. Så att man vet hur man ska agera.

På jordens tidslinje upptar människan ingen nämnvärd plats. Vi har bara funnits i några få miljoner år. Men de senaste hundra åren har vi påverkat livet på jorden så kraftigt och till den grad att vi nu håller dess öde i våra händer. Vi har exploaterat naturens tillgångar och undanröjt arter för egen vinning. Idag har vi makten att avgöra precis vilka arter som ska få överleva och vilka vi ska förinta. Man skulle faktiskt kunna säga att vi håller evolutionen i vår hand. Det börjar bli ganska tungt att bära.

Människan är nog det enda djur man skulle kunna plocka bort från jordens yta utan att det rubbade den ursprungliga ekologin. Vi fyller egentligen ingen funktion i naturens samspel. Därför måste vi tänka om och börja integrera oss med naturen, utan att det stör dess balans. För att tro att naturen inte kommer att slå tillbaka tillslut är bara naivt.

Det är många faktorer som måste räknas in för att kunna teckna ett globalt klimatavtal, och kanske går det inte att enas till hundra procent den här gången. Men kanske nästa, eller gången därpå. Det får bara inte gå alltför många år däremellan.


Och nu måste jag verkligen sova.