avojetziglasba

Nej, det blir inget klimatavtal. Det blir ett klimatutlåtande.

När utvecklingsländer som Kina och Indien inte går med på de begärda koldioxidsänkningarna finns det inte mycket att be för. Deras tillväxt spyr ut orosmoln över hela världen. Men vem kan egentligen klandra dem? Tillväxten hjälper ju även miljoner människor att fly fattigdomen. Vi som redan är förbi deras stadium kan ju lugnt luta oss tillbaka med pekpinnen i hand. Rättvisa är ett komplext ord.

Vidare när senaten (för det land som står för en fjärdedel av utsläppen) sätter sig på tvären blir det svårt för Obama att ensam agera hjälte. Att skriva på ett avtal utan en hjälpande hand på axeln är en risk. Och risker har politiker alltid varit rädda för.

(För att jämföra med något mer välbekant) så saknas det exempelvis en tillräckligt stark integritet hos många av de svenska partierna. Man vågar inte äventyra sina mandat genom att föreslå drastiska förändringar. En höjd bensinskatt skulle kanske vara ett bra alternativ till att sänka priserna för kollektivtrafik. Men att vår befolkning skulle vara så pass villiga att överge sin bekvämlighet för att rädda vårt klimat är en önskning högt ovan molnen.
Partierna vill ha väljare. Väljarna vill köra sina bilar.

Sedan tror jag det handlar om att man gärna väljer vilket öra man vill lyssna med. När 100 forskare varnar för katastrofala klimatförändringar, så påstår 1000 att det inte är någon fara. Forskning är till stor del finansierat av företag och inte alltid av staten. Genom forskningen vill de uppnå bättre resultat som gynnar deras inkomster (PENGAR PENGAR PENGAR). Skulle en forskare komma fram och mena att deras företag är en sällan skådad miljöbov kan han kanske inte förvänta sig en särskilt hög ersättning tillbaka.

Det positiva med mötet skulle väl vara att frågan åter hamnar i fokus och diskuteras. Om det kommer något vettigt ur det är ett annat spörsmål, som de säger de där rödochvita. Ett ideal vore om EU ökade sina ambitioner. Internationella avtal må vara essentiellt men så länge kan ju vi i mitten agera de förståndiga storasyskonen, som förstår att det faktiskt inte fungerar att skylla ifrån sig i längden.

Egentligen behöver jag inte göra något quiz för att förstå att jag bär tre tunga jordklot på mitt samvete. Så länge jag lever i ett konsumerande i-land, sover i en el-uppvärmd villa och tar flyget till solen så fort löven faller av träden, har jag inte mycket över att försvara mig med. 
Det är lätt att begripa att glassen blir förstörd om jag lämnar kvar den på bordet, men att det skulle hänga ihop med de smältande isarna i norr är något jag tror de flesta har svårt att koppla. Eller i alla fall låter bli.

 - Vadå? Varför ska inte jag få åka till Thailand? Alla andra har ju varit där!

Men det är klart att man försöker, åtminstone. När det kommer till att leva klimatsmart kan jag stolt proklamera att jag; minsann nästan uteslutande handlar secondhand (vare sig det gäller kläder eller ny tandborste), i somras gjorde en cykelsemester i sällskap med några vänner istället för att beställa en sista-minuten-resa och att jag alltid lagar vegetariskt när det är min tur att föda familjen. Dessutom lyser det inga röda standby-knappar i min närhet!

Men vad vet jag? Kanske valde jag att tillaga tomaterna som färdats lång väg från Italien istället för den näruppfödda kycklingen från Kristianstad?

Eller kanske var den etanoldrivna bilen du köpte igår en sekundär orsak till att ett stort regnskogsområde i Brasilien skövlades?

Det är ju så svårt att veta.

Och det är så lätt att stjälpa över mitt tunga samvete på politikerna, men ärligt talat är det inte deras jobb?

Jag återkommer.