avojetziglasba

Polen har enorma miljöproblem

Statliga kraftveket Blecharow toppar listan över de kraftverk i Europa som släpper ut mest föroreningar – över trettio miljoner ton koldioxid förra året

Polen har mycket kolkraft och ingen kärnkraft vilket ger Polen ett särskilt kolberoende.

Polska industrier har tidigare fått mindre tuffa krav på sig vad gäller minskningen av koldioxidutsläpp. Detta är något man strävar efter att behålla eftersom det annars skulle påverka landets ekonomi negativt.


tillsvidare

Och så var vi där igen. Börser störtdyker och paniken sprider sig som dagisvirus.

Ett ofrånkomligt öde med tanke på det innästlade nät som världsekonomin utgör idag. Inget är mer ömtåligt eller mindre absolut, och ingen går fri från skuld när spelet kraschar.

 

Men låt oss ändå finna en syndabock i detta elände.

Subprimelån är ett vedertaget begrepp i dagens massmedia. Det syftar på den lånemarknad i USA som vände sig till mindre eller icke kreditvärdiga gäldenärer. Det var ett statligt påbud (alla amerikaner skulle ha rätt till bostad, oavsett ekonomiska förutsättningar) men bankinstituten såg inte desto mindre chans att öka sina vinster.

 

Pengar lånades alltså frikostigt ut till alle man utan visshet om återbetalningsförmåga, istället satte man tilltron på de stigande bostadspriserna. För att sprida riskerna packade man om dem till obligationer och bjöd ut dem till högstbjudande på världsmarknaden. Många tyckte sig kunna tjäna storkovan och folk konsumerade för allt vad de var värda med sina lånade pengar. Allt verkade med andra ord frid och fröjd. Men som alltid i högkonjunkturer vet de flesta att smällen väntar runt hörnet. Ändå låter man girigheten få ta kommando.

 

Förpackandet blev mer invecklat och komplicerat ju mer tiden gick och till slut var de så inhöljda i dunkel att det var svårt att räkna ut de egentliga riskerna. De tidigare blomstrande bostadspriserna sjönk i takt med att allt fler låntagare fick svårt att betala igen sina skulder. Krisen bättrades på ytterligare genom att oförtjänt bonus delades ut till högt uppsatta banktjänstemän och en av världens största investmentbanker gick i konkurs med regeringens goda minne.

 

Här i Sverige har vi känt av bränningarna men den största vågen rullade inte så oväntat in över USA, och även mindre länder som Island. Länder där klyftan mellan rik och fattig och tilltron till den fria marknaden är stor.

Rothstein passar på att trycka in en del ovidkomligheter (jag vet att det ordet inte finns med i svenska akademins ordlista) i diskussionen. Sveriges skydd mot svallvågorna har snarare varit regeringens bankgarantier än vår höga skolstandard. Vi drog nämligen lärdom av finanskrisen i början av nittiotalet och skärpte regleringarna hos bankerna. Något som stater runt om i världen börjar anamma. (Självfallet först nu när krisen är ett faktum.)

 

Det må ligga sanning i att vissa amerikaner skulle må bättre av ett skyddsnät i likhet med de nordiska, men för att det ska fungera krävs det ett homogent folk som känner ansvar och samhörighet med varandra, vilket nog är den sista beskrivningen som passar in på amerikanerna. Paradoxalt nog var det ju också just regeringens försök till styrande hand som fick systemet att kollapsa.

 

Det dyker alltid upp mer eller mindre intelligenta förklaringmodeller i efterhand, som ibland inte tillför något konstruktivt värde för framtiden. Jag känner ingen oro över att ta klivet ut i vuxenvärlden trots rådande arbetslöshet. Däremot känner jag en viss oro när lika mycket pengar används för att upprätthålla ett fånigt system, som skulle kunna mätta hela jordens befolkning.

Okej, mötet är över och det är många som fnyser och förbannar. Vi har gjort det ganska länge nu, det är kanske på tiden att vi gör något annat. Egentligen behöver det inte vara så svårt. Vi kanske bara borde sluta satsa så satans högt hela tiden.

 

För några veckor sedan satt jag i ett litet rum med resten av världen. Det var knastriga hörlurar och franska här och spanska där, lite japanska och väldigt mycket brytande engelska. Men framförallt var det engagemang.

 

I jorden finns ett fantastiskt ekosystem som de senaste femtio åren tillbaka håller på att förstöras. De industriella jordbruken är en av de största bovarna. Deras överproduktion, användning av kemiskt gödsel och fossila bränslen, land och skogsförödelse och onödiga transporter världen över ger oundvikliga konsekvenser. Det syns tydligt idag vem som får betala det riktiga priset, och inte är det konsumenterna.

 

I det lilla rummet fanns det människor med lösningar. Istället för att sitta på sina bakar och fnysa så försökte dem gör något åt problemet. Deras hjältar är de småskaliga bönderna.
Det pratades om att avgränsa producering för det lokala och att använda sig av ekologiska system som tar hand om växthusgaserna istället för att släppa iväg dem. Om att faktiskt byta recept med varandra istället för att köra kakor tvärs över atlanten.

 

Det är egentligen inget nytt, inget revolutionerande och ändå är det en lösning. Är det inte fantastiskt? I sydsvenskan pratade man idag om att man måste acceptera genmodifiering av växter för att kunna mätta den växande befolkningen. Men det är ju inte brist på mat som är problemet, utan vem som har makten över maten. De industriella jordbruken kör idag över de lokala bönderna med sina gigantiska maskiner.

 

För att uttrycka det mer konkret, så ville man uppnå en förändring i dagens jordbruk. Det är en dynamisk process men i slutändan vill man ha avvecklat all stor och industriell verksamhet. Istället ska man satsa på de mindre bondgårdarna som ska få föda den lokala befolkningen. Genmodifiering ska förbjudas och endast miljövänliga energikällor tillåtas, såsom sol och vindkraftverk.

 

Det kan låta orimligt med tanke på att urbaniseringen som sker idag är lika svår att få stopp på som en växande tonårspojke. Och ja, det innebär tråkigheter som att vi här i Sverige inte kan äta oliver året om eftersom vi inte lever i sådant klimat. Men nog har vi substitut och vem vet, man lyckades ju odla saffran på Gotland nu senast.

 

Det handlar om att ge det en chans. Att visa att man är villig till förändring. Jag tänkte börja med att odla min egen paprika i köksfönstret. Kan hända jag måste vänta till snoret tinar i näsan på en, men tillvidare kan jag bojkotta det när jag handlar i affären.

Som jag tidigare nämnt finns det grunder för tvivel på att ett gemensamt avtal för världens alla länder skulle bli utgången för mötet i Köpenhamn. Dilemmat ligger främst i klyftan mellan i- och u-länder. Det är svårt att komma överrens om på vems axlar den största delen av ansvaret bör ligga. De som konstruerade problemet, eller de som utvidgar det?

 

Sällan är man villig att utföra något som inte (ens på sikt) gynnar en själv. Intressena i ett avtal mynnar ut i vad man får i gengäld. Att svaret är ett friskt jordklot spelar kanske ingen roll om det bara är jag som får kämpa.

 

Ytterligare problematik frodas i de olika villkor som ett avtal måste innefatta. Världens länder ser olika ut och har olika förutsättningar. Aspekter som ekonomi och utveckling måste man ta hänsyn till när man tecknar avtalets författning. Hur pass stor roll dessa aspekter spelar är man ännu inte eniga om. Gamla dispyter länder emellan, som imperialismens och den tidiga industrialiseringens skilda konsekvenser, stör även samarbetet.

 

Avsaknaden av tillit och den spökande misstron för varandra är den allra största käppen i hjulet. Hur ska vi lyckas skapa förtroende för varandra?

 

Bla bla bla bla bla… Det kan lätt kännas som uppdrag: omöjligt! Varför försöker vi ens? Vi klarade inte av att uppfylla det förra avtalet, varför skulle vi klara av det nu?

 

Kanske måste vi enas om mer realistiska mål? Försöka med en bit i taget. Det går inte att rädda världen på en vecka. Kanske måste det finnas ett bättre inrättat sanktionssystem, som ser till att kraven efterföljs? Bryter man löften måste det få tuffare konsekvenser.

 

Kanske måste informationen spridas ännu mer till den konsumerande människan? Inte upplysning om att jorden håller på att gå under, utan att jorden håller på att gå under. Samtidigt som man delar med sig av kreativa lösningar för den enskilda individen. Så att man vet hur man ska agera.

 

På jordens tidslinje upptar människan ingen nämnvärd plats. Vi har bara funnits i några få miljoner år. Men de senaste hundra åren har vi påverkat livet på jorden så kraftigt och till den grad att vi nu håller dess öde i våra händer. Vi har exploaterat naturens tillgångar och undanröjt arter för egen vinning. Idag har vi makten att avgöra precis vilka arter som ska få överleva och vilka vi ska förinta. Man skulle faktiskt kunna säga att vi håller evolutionen i vår hand. Det börjar bli ganska tungt att bära.

 

Människan är nog det enda djur man skulle kunna plocka bort från jordens yta utan att det rubbade den ursprungliga ekologin. Vi fyller egentligen ingen funktion i naturens samspel. Därför måste vi tänka om och börja integrera oss med naturen, utan att det stör dess balans. För att tro att naturen inte kommer att slå tillbaka tillslut är bara naivt.

 

Det är många faktorer som måste räknas in för att kunna teckna ett globalt klimatavtal, och kanske går det inte att enas till hundra procent den här gången. Men kanske nästa, eller gången därpå. Det får bara inte gå alltför många år däremellan.


Och nu måste jag verkligen sova.

Nej, det blir inget klimatavtal. Det blir ett klimatutlåtande.

 

När utvecklingsländer som Kina och Indien inte går med på de begärda koldioxidsänkningarna finns det inte mycket att be för. Deras tillväxt spyr ut orosmoln över hela världen. Men vem kan egentligen klandra dem? Tillväxten hjälper ju även miljoner människor att fly fattigdomen. Vi som redan är förbi deras stadium kan ju lugnt luta oss tillbaka med pekpinnen i hand. Rättvisa är ett komplext ord.

 

Vidare när senaten (för det land som står för en fjärdedel av utsläppen) sätter sig på tvären blir det svårt för Obama att ensam agera hjälte. Att skriva på ett avtal utan en hjälpande hand på axeln är en risk. Och risker har politiker alltid varit rädda för.

 

(För att jämföra med något mer välbekant) så saknas det exempelvis en tillräckligt stark integritet hos många av de svenska partierna. Man vågar inte äventyra sina mandat genom att föreslå drastiska förändringar. En höjd bensinskatt skulle kanske vara ett bra alternativ till att sänka priserna för kollektivtrafik. Men att vår befolkning skulle vara så pass villiga att överge sin bekvämlighet för att rädda vårt klimat är en önskning högt ovan molnen.
Partierna vill ha väljare. Väljarna vill köra sina bilar.

 

Sedan tror jag det handlar om att man gärna väljer vilket öra man vill lyssna med. När 100 forskare varnar för katastrofala klimatförändringar, så påstår 1000 att det inte är någon fara. Forskning är till stor del finansierat av företag och inte alltid av staten. Genom forskningen vill de uppnå bättre resultat som gynnar deras inkomster (PENGAR PENGAR PENGAR). Skulle en forskare komma fram och mena att deras företag är en sällan skådad miljöbov kan han kanske inte förvänta sig en särskilt hög ersättning tillbaka.

 

Det positiva med mötet skulle väl vara att frågan åter hamnar i fokus och diskuteras. Om det kommer något vettigt ur det är ett annat spörsmål, som de säger de där rödochvita. Ett ideal vore om EU ökade sina ambitioner. Internationella avtal må vara essentiellt men så länge kan ju vi i mitten agera de förståndiga storasyskonen, som förstår att det faktiskt inte fungerar att skylla ifrån sig i längden.

Egentligen behöver jag inte göra något quiz för att förstå att jag bär tre tunga jordklot på mitt samvete. Så länge jag lever i ett konsumerande i-land, sover i en el-uppvärmd villa och tar flyget till solen så fort löven faller av träden, har jag inte mycket över att försvara mig med. 
Det är lätt att begripa att glassen blir förstörd om jag lämnar kvar den på bordet, men att det skulle hänga ihop med de smältande isarna i norr är något jag tror de flesta har svårt att koppla. Eller i alla fall låter bli.

 - Vadå? Varför ska inte jag få åka till Thailand? Alla andra har ju varit där!

Men det är klart att man försöker, åtminstone. När det kommer till att leva klimatsmart kan jag stolt proklamera att jag; minsann nästan uteslutande handlar secondhand (vare sig det gäller kläder eller ny tandborste), i somras gjorde en cykelsemester i sällskap med några vänner istället för att beställa en sista-minuten-resa och att jag alltid lagar vegetariskt när det är min tur att föda familjen. Dessutom lyser det inga röda standby-knappar i min närhet!

Men vad vet jag? Kanske valde jag att tillaga tomaterna som färdats lång väg från Italien istället för den näruppfödda kycklingen från Kristianstad?

Eller kanske var den etanoldrivna bilen du köpte igår en sekundär orsak till att ett stort regnskogsområde i Brasilien skövlades?

Det är ju så svårt att veta.

Och det är så lätt att stjälpa över mitt tunga samvete på politikerna, men ärligt talat är det inte deras jobb?

 

Jag återkommer.